.

Kommer ni ihåg när man var liten? Då skulle julen alltid vara perfekt. Alla skulle vara glada hela julafton och inget skulle gå snett. Dock så blir det ofta att man småtjaffsar någon gång på julafton, har jag märkt. För till skillnad från alla andra dagar så är alla familjen hemma hela dagen, lite stressade och har en tendens att vara på samma plats hela tiden - köket eller vardagsrummet - eller behöver använda samma saker. Ja, julafton är helt enkelt inte den trevligaste dagen alltid innan allt är färdigt. Innan gästerna kommer alltså. Och när allt inte var perfekt när man var liten så blev man lätt lite knäckt - åtminstonde jag. Småsaker som ingen snö, försenad mat eller en familjemedlem med ett irriterat tonläge kunde kännas som julaftons momentana undergång. Julklappsöppningen var förstås det roligaste, fast alltid följt av en lite deppig känsla. Inte för att jag inte var nöjd med mina julklappar, men det roliga var ju egentligen spänningen, när man inte visste vad man skulle få. När man var liten var julen ganska ytlig, eller julklappsdelen iallafall. Man ville ha så många och stora presenter som möjligt, och bytte t.o.m julklappar med kompisar man inte gillade så mycket - bara för att få och ge fler julklappar. Och det var alltid småsaker man gav bort - pennor, sudd, block, gosedjur, nyckelringar osv -, nästan aldrig något personligt.


Nuförtiden behöver julen inte vara perfekt. Den handlar om familj och vänner, dvs personer, och ingen är perfekt. För mig handlar julen om att visa att man tycker om varandra. Man ger inte julklappar för att man vill ha julklappar tillbaka längre (eller jo, det också), man ger för att man vill. Man vill visa sin uppskattning och man tycker att personen förtjänar det. Julklapparna behöver inte vara personliga, men passa personen som de ska till. Det behöver inte vara något speciellt, bara något man vet att de skulle uppskatta - och inte samma sak till alla man känner. I år blir det inga julklappar till ytliga kompisar, bara några av mina närmaste vänner.

Men om jag ska vara ärlig så är jag fortfarande lite barnslig. Julklappar är fortfarande höjdpunkten. Jag är t.o.m så barnslig att jag räknar mina julklappar, kollar hur många Daniel fått och konstaterar glatt att jag fått fler (ja, jag är mest bortskämd av oss, men hans klappar brukar å andra sidan vara dyrast). Sen raddar jag upp klapparna i storleksordning och öppnar dem i ordning, från minst till störst ("spara det bästa till sist"). Jag brukar även glatt notera att jag även detta år fått största julklappen av alla. Jag älskar juklappar. De ska vara många och gärna billiga, jag gillar inte riktigt tanken att folk lägger ut mycket pengar på mig. Jag gillar att få sånt som jag inte önskar mig, självklart vill jag ha det jag önskar mig, men det är nästan ännu roligare med överraskningar. "Tio till tjugo julklappar med okänt innehåll" är lite vad jag önskar mig. Men jag har skrivit en önskelista också.


Och vet ni vad? Jag blir fortfarande deppad när julklapparna är slut.