.

Eftersom allt bara krånglade till sig så var jag hos Jojjo nu på kvällen istället, Fulya och Aastin var också där. Länge sen man träffat honom!
Nu har jag kommit på lite saker jag vill hinna med innan julafton: köpa julklappar, bygga pepparkakshus, julpynta och kanske göra julgodis. Myspys.
Jag känner att jag har.. inte tappat kontakten men kanske inte umgåtts så mycket med en de av mina kompisar den här hösten? Eller rent allmänt. Iallafall så tänkte jag försöka fiska upp lite trådar igen, eller för första gången, det här lovet. Man blir så extremt glad när man inser att man faktiskt är bättre kompisar, har mer gemensamt eller kan prata om mer än vad man trott. Allt känns bara ljusare då.
Imorgon ska jag julhandla med Elin på dagen (har inte köpt en enda julklapp och vet inte vad jag ska ge till nästan någon heller!) och åka till Lidingö på eftermiddagen och fira farfar som fyller år. Då blir det två olika sorters tårta råkar jag veta! Länge sen man åt tårta nu alltså..

"It isn't what you have, or who you are, or where you are, or what you are doing that makes you happy or unhappy. It is what you think about."

Den texten hittade jag och plötsligt slog det mig, det är sant. Det är faktiskt inte vad man gör eller vem man gör det med som bestämmer om man är lycklig eller inte, utan det är vad man själv tycker, tänker och uppfattar det. Om jag nöjer mig med en hemmakväll med familjen så blir jag ju glad av det. Problemet är att man måste börja tänka på rätt sätt då. Jag jämför mig alltid med andra, har alltid gjort och kommer kanske alltid göra. Ibland blir jag sur på mig själv för att jag bryr mig så mycket om vad andra tycker, andra gör osv, men jag har ändå svårt att sluta jämföra. Och sorgligt nog ser jag upp till det plastiga barbieidealet som socialiserar sig, festar och har kul 24/7. Något som faktiskt inte går att uppnå till 100%, lite som kärlek på tv som alltid ska vara så perfekt. Så det är klart att man känner sig dålig ibland. Fast det har inte alltid varit såhär, såhär mycket tvång. Allt började för ett halvår sen med en egentligen ganska obetydlig kväll men som ändå förändrade mitt liv. Gjorde mig rädd, rädd för att vara ensam, rädd för att känna mig ensam. "Orkar inte" finns inte kvar i mitt vokabulär längre när det gäller kompisar, oavsett om jag har lust eller inte. Ibland kan jag t.o.m vilja bara vara hemma och ta det lugnt, men letar ändå desperat efter någon att träffa för att jag är rädd för att känna mig ensam och dålig om jag inte gör det. Sorgligt. Patetiskt. Knasigt. Jag är t.o.m så knäpp att om jag är hemma en fredag eller lördagkväll måste jag kolla vilka som är inne på facebook bara för att se att det är okej. Andra människor är också hemma, inte bara no-lifers. Jag tittar på den gröna chattlistan och säger till mig själv "men den är också hemma, det är lugnt Linnea.". Ja, jag vet att jag har problem.
Eftersom jag är så öppen av mig så tänkte jag att ni kunde få veta hur jag tänker. Även om inte alla förstår.