.

Jag kom på en sak.. Förut brukade jag skratta åt allt. Verkligen allt. Saker som var roliga, jobbiga, tråkiga, spännande.. Jag skrattade när någon var ledsen, när någon grät, när jag verkligen ville trösta någon kunde jag bara skratta och säga förlåt. Allt har sina negativa sidor.. Men vad hände? Det känns som jag krypit tillbaka in i ett skal. Jag har vuxit upp, på gott och ont, men ibland saknar jag dagarna då allt bara var flummigt.
Jag behöver träffa lite nya männskor har jag kommit på. Fast det har jag ju gjort också, men inte vilja försöka. Bara krypit in i skalet igen, dags att bryta sig ut?