.

Ibland behöver man verkligen någon att prata med. Men då finns det plötsligt ingen där, ingen alls. Att allt ska vara så jobbigt för. Vill bara rycka upp mig men det blir inte bättre när man inte får tag på någon. Till och med mamma har märkt att jag mår dåligt. Pappa var orolig. Mamma uppmärksammade dessutom att jag är vuxen om ett halvår. Eller hon sa det, att jag måste skärpa mig för  att jag snart är vuxen och inte bara kan strunta i allt. Det är ett framsteg, att hon inser att jag är vuxen snart. Och det jag skriver nu är egentligen rubbish, men jag har ingen annan att prata med för tillfället okej?