.

Jag hade betygsamtal på engelskan idag, och så kollade vi på Vänner. Det är grymt bra ju! Ja såg 2½ avsnitt och skrattade nästan konstant.. Åter till samtalet. Engelskan grejar jag ju, jag skriver och förstår väldigt bra, lite mer avancerade ord så blir det kanon. (Ibland när jag skriver så "märker" jag att Ouff! Det rimmar ju! Som typ nu, ord och kanon.. Hmm, rim kanske inte riktigt är min starka sida..) Men att prata däremot.. Inte min cup of tea precis! Faktiskt så var det inte uttalet (som jag alltid tyckt) var dåligt, utan att jag var osäker. Det var i och försig mitt första föredrag på engelska, men visst är jag alltid osäker när det kommer till att prata engelska. Jag tror att alla kommer tycka att jag är dålig. Ett svagt vg var det på presentation, till skillnad från mina mvg-uppsatser som hon gillar rätt mycket. Hon sa till och med att jag kan få prata i en mindre grupp om jag vill för att känna mig mer bekväm. Och så sa hon att jag behöver mer självförtroende när det gäller den muntliga biten, och det håller jag med om.

Jag har alltid haft ganska dåligt självförtroende. Jag är liksom född sån, jag har aldrig blivit mobbad eller upplevt något annat som gjort det, jag har bara aldrig byggt upp ett självförtroende. Jag kommer ihåg hur min gamla klassföreståndare Kitty försökte få mig att få bättre självförtroende redan i lågstadiet, men jag ville inte lyssna. Självförtroende är inget man kan bygga upp på kommando. "Jag kan, jag vill, jag vågar" sitter fortfarande kvar i mitt huvud, men som något löjligt att försöka intala sig själv om det inte stämmer. Jag tror inte att jag kan få bättre självförtroende av att säga saker till mig själv, för jag vet att jag inte kommer tro på det. Och vad är det för vits med att ljuga för sig själv? Jag har alltid en röst inom mig som alltid säger det värsta, eftersom jag tror att det gör mig stark. Jag trycker alltid ned mig själv för att ingen annan ska kunna sänka mig mer. Både medvetet och omedvetet. Idag till exempel när jag tänkte på det här med självförtroende så sa jag till mig själv "du är så dålig som inte har något självförtroende", utan att tänka på det. Jag tror att jag måste göra saker, klara av saker, för att få bättre självförtroende, men vad ska jag göra då?

Allt skulle vara så mycket enklare om jag hade ett bra självförtroende. Jag skulle slippa min sociala block mot nya människor och faktiskt kunna prata lika mycket som alla andra. Men jag är rädd, jag vågar inte. Så fort jag öppnar munnen tror jag att jag ska tråka ut alla, eller att alla kommer tycka att jag är dum. Och säg inte att jag är smart, för det vet jag redan, men dum på ett annat sätt. Det är därför jag gör vissa saker som jag gör, delvis för att det är kul, men delvis för att jag kan inbilla mig själv att jag är bättre. För att jag vill vara som jag är då, med vissa undantag. De som känner mig brukar tycka att jag är rätt rolig, relativt pratglad och så, så mig är det ju inget fel på, egentligen. Bara man känner mig så, då är jag inte knäpptyst vid sidan om och bara ler, låtsas som att jag hör hemma där..