.

Ibland känner jag mig som en stor bebis. En enorm bebis. En bebis som tycker att den är så redo att ta ansvar, men aldrig riktigt tar det. Som inte gör allt den ska, för den vet ju att någon annan kommer tillslut tröttna på att vänta och göra det åt en. Som vill bli sedd som en vuxen och ha samma rättigheter och friheter som alla andra, men gråter sig till dom. Tillslut tycker någon tillräckligt synd om bebisen och ger den vad den vill ha. Jag vet inte vad som är mest sorgligt, att jag faktiskt kan bete mig såhär eller att det faktiskt fungerar?